Medans du läser detta kan du ju lägga på INFRA / TREKLÖVER plattan på skivspelaren och digga…eller lyssna via Spotify HÄR eller så.

TREKLÖVER – INFRA – The Story:

Stefan Kéry intervjuar och gör textbearbetning. Publikationen dedikerad till minne av Stevie Hollis Hollison.
Enormt stort tack till Kaj Magnusson som plåtat de flesta av fotografierna.

STEFAN KÉRY: Hur började ni lira ihop?

THORE SÖDER: Treklöver började spela på Godtemplargården,Trumslagaregatan 10 i Älvsjö, av alla ställen, på 1960-talet. Dit med en kasse öl och så lirade vi. Ankeborgs Ljudlåda (Ankeborg Jam Session Team) var väl vårt första bandnamn. En konstig blandning av folk med bland annat Wiveca Säwén som senare var med i NQB.

KAJ MAGNUSSON: Stevie och Jörgen hade ett band innan Treklöver tillsammans med en gitarrist som hette Tony, där Hasse Thomasson sjöng, som också repade på Godtemplargården. 

JÖRGEN NORDGREN:  Ja det stämmer. Jag och en gitarrist som hette Tony Johansson spelade i ett band i Gubbängen. Troligen fick vi kontakt med Stevie och började lite löst. 

STEVIE HOLLIS HOLLISON: Circles hette vi.  Vi lirade vanlig Motown, bluesrock och soul. Beatles och Stones.

HANS THOMASSON: Där var vi ju seriösa. Men sen efter att vi bokat in oss för att spela på en klubb, efter att ha repat fyrahundraåttio gånger, så stal dom ju sånganläggningen som jag precis köpt och lite andra instrument, från replokalen i Godtemplargården. Tjuvarna hade hakat av ett källarfönster när det var bingo. Så då föll ju allt ihop. Det enda man hade kvar var ett stort lån. Då dog den satsningen.

JÖRGEN NORDGREN: Hasse och Tony bestämde sig för att lägga av och då kom Thore med i bilden. Thore köpte Tonys Sound City förstärkare och så bildades Treklöver.

STEVIE: Det kom en Cream-platta; Fresh Cream, deras första, i december 1966, och Thore ringer mig och frågar – ”Har du hört det här?” ”Ja, ” sa jag, ”Då gör vi det där.” Så tog vi med Jörgen för att han hade två trumset, så att han kunde köra med dubbla kaggar och en massa pukor. Det gjorde han i alla fall i början. Så 1967 höll vi på för full rulle med det där bandet Treklöver. Namnet kom Bengt Seidler på.

JÖRGEN: Man pratar ju oftast om fyrklöver, vilket betyder tur, men på tre man kan man ju inte heta fyrklöver utan det blev Treklöver.

STEFAN: Vad hade ni för utrustning?

JÖRGEN: Vi hade sparat ihop 4000 kr och beställde en mixer med slutsteg av Ove Wahlberg som byggde mixern med trans- portlåda. 1971 så köpte jag mitt Ludwig-set som jag fortfarande har kvar och spelar på.

STEVIE: Men den sånganläggningen, som Ove Wahlberg byggde, tyckte Lasse Wallander var helt värdelös. Så han rev allt och byggde en ny åt oss. Lasse jobbade ju på Dieke Musik och spelade gitarr i Hounds.

THORE: Jag hade en Sound City-förstärkare och låda som jag köpt av Tony. Det var rätt bra tryck i den. Den var på 100 watt. Sen ett Kent bandeko. Sen en ombyggd gitarr av en gammal Hagström. Jag satte en Gibson P90 mick på den. Micken hade jag och Stevie köpt av Jan ”Halkan” Hallquisth, som då var lärling på Tords Musik på Kungsholmen. Sen klippte jag sönder en fransmockajacka och klädde hela skiten i mocka, å så blev det fransar och så. Jävligt ball tyckte ju man det var då.

STEVIE: Jag hade en Sound City 100 watt och 4×12” lådor, som Göran Malmberg hade konstruerat, med 33 mm lamellträfront med en 15 tums Altec Lansing 421A för orgel och bas. Han hade också lindat micken till min bas som var en frekvens till varje sträng, för jag ville ha rent ljud som på ett piano, och inte distat ljud som Jack Bruce i Cream. Å då var det en sån jävla ton så att det slamrade på alla trummor på Dieke musik där jag hämtade de fyra lådorna.

STEFAN: Vad lyssnade ni på för band förutom Cream?

THORE: Vi lyssnade en hel del på Yes. Men vi ville ju inte låta direkt som dom.

KAJ: Jag åkte genom Europa med Stevie, sommaren 1971, och då lyssnade vi nästan bara på Free och Jethro Tull’s Aqualung.

STEVIE: Vi lyssnade ju på Deep Purple, Uriah Heep, Yes, Jethro Tull och Free och Fleetwood Mac naturligtvis. Dom var ju favvis banden va, och en hel radda andra som hållit på sen 1955, naturligtvis.

THORE: Ja, Free lyssnade vi ju på. Dom var ju jävligt tunga då men lyssnar man på dem idag så är det ju så jävla platt som helst. Inget drag i guran alls. Det är ju jävligt lustigt hur man upplever grejerna.

STEVIE: Vad som skall nämnas är att John Mayhall and the Blues Breakers, och Paul Butterfields Blues Band, dom lyssnade vi på innan Treklöver blev till. Däremot så skall det sägas om hur musiken i Treklöver och Infra kom till; jag, Thore och Jörgen la oss en vinter på marken, på en stor kartong vi fått från Konsum, och flumfilosoferade och tittade upp i himlen, och så säger jag, ”Där är oändligheten uppe i universum, de e som med musik, vad skall vi lira?” Då hade vi hört Cream-låtarna. ”Ja, vi blandar klassisk musik med rock – ja men de gör vi va.” För vi e ju bara sexton år då. ”Det gör vi.” Så det var ju så Treklövers musik kom till. Att det skulle låta symfoniskt, med en blandning av klassiskt och rock, så vi blev ju helsålda va.

JÖRGEN: När vi repade då i slutet av 1969 och början av 1970, strax innan jag tog studenten, så läste jag redovisningsteknik och företagsekonomi med böckerna på golvpukan i replokalen. Jag fick trots det högsta betyg i båda ämnena.

STEFAN: Var spelade ni live?

KAJ: Ni spelade ju på Gärdesfesten 1971 och gjorde en elektrisk version av Du gamla du fria. Jag tror jag hört den på band (tyvärr är denna inspelning försvunnen). Inspirerad av Jimi Hendrix tolkning av Star Spangled Banner.

THORE: Men man fixade ju inte riktigt de där Jimpa-grejerna, men tanken var väl det. Stevie sa att radion var där och spelade in det.

JÖRGEN: Dåligt med minnen från Gärdet, förutom att det var lite rörigt.

STEVIE: Det fanns ju två scener på Gärdet 1971 och vi spelade ungefär samtidigt som Mecki Mark Men spelade på den andra scenen. Då bara sprang folk över för att kolla på Treklöver. Vi dränkte Mecki Mark Men fullständigt. Dom hade dom där bruna Malmberg-lådorna med Philips 12: or, som han Göran Malmberg gjorde för dom skulle ha billiga lådor utan handtag, för att dom skulle ha så många, det har han berättat för mig. Grejen var då att Lillen i Farsta, som spelade i Catfish Blues Band, hade en vit Marshall-stapel, den första jag hade sett, och den fick vi låna. Det var en kille som hette Stefan i Hökarängen som hade köpt den, påstod han, men han hade snott den och det visste vi inte. Så vi fick låna den på Gärdesfesten va. Så den har vi med extra till Thore där, som komplement till hans Sound City, och jag hade mina dubbla lådor. Då kom ju Lillen fram och berättade att den hade blivit stulen och så såg vi Stefan springa därifrån va. När vi kom dit till Gärdesfesten och skulle spela va så var det ett jävla tjafs. Arrangörerna sa, ”Var konstruktiva och vi har grejer här va och lira på dom.” Sen sa den där arrangörskillen att, ”Så kommer det där jävla bandet Treklöver med en Merca, och en Mercabuss, fulla med utrustning.” Så vi bara blecka upp det. Vi byggde över lilla scenen. Den fick ha trummorna och resten fick stå och spela bredvid. Vi bara vräkte upp grejer så det visslade om det. Vi var ju den typen av ungdomar och dammade på. Kenny Håkansson, och även Mecki, som jag var polare med, sa ju det, ”Ja, det var ju inte så konstigt med den volymen va, vem fan skulle inte gå och titta på er? Ball musik och högt så in i helvete.” Låten vi öppnade med var Gröna löv (Greens), som du hör på Treklöver-tejpen utan sång, och den sjöng jag på engelska. Den öppnade vi med alltid för det var ett jävla tryck i den.

JÖRGEN: Det blev en incident med Du gamla du fria i Hallstavik, när Treklöver spelade där den 29:e oktober 1971. Det var i en gammal träkåk. Jag hade en kompis som jobbade på en möbelfirma och från honom hade vi lånat en stor jävla möbelbuss, hur stor som helst, där lastade vi in alla grejer som hamnade i en liten hörna.

STEVIE: Grejen var att vi åkte nio mil dit i Stalands möbelbuss. Jag körde, och grabbarna hängde där bak, och jag hade nån brud med mig. Så kom vi dit och packade upp och körde och lira som i helvete, och dom raggarna som var i lokalen blev ju galna. Dom skrek, ”Fan va ni spelar högt.” Så vi sa, ”Va fan gör vi nurå, äh vi kör Du gamla du fria.” Då kom föreståndaren där in och han var så skändad den där gubben. Å jag sa, ”Men dra åt helvete.” Till och med Thore, som aldrig öppnade käften å så där, sa, ”Men dra åt helvete gubbjävel.” Å så gick en raggare upp på scen och skulle ta mitt mickstativ, så jag sparkade honom av scenen minns jag. Så stod det ju femton raggare framför så då var det ju bara att inse att det bara var att packa ihop och åka hem. Föreståndaren sa, ”Lägg av så får ni betalt och stick!” Det var ju värdelöst så in i helvete.

JÖRGEN: Ja, vi blev verkligen utkörda därifrån stan asså. Så kastade vi in alla grejer i möbelbussen och drog därifrån.

THORE: Vi spelade ute väldigt lite med Treklöver. På några ungdomsgårdar; Farsta (8 oktober, 1972) och i Västerhaninge på Ägget.

STEVIE: Vi spelade i Kärrtorps aula, det har jag en bild på. Men med Treklöver så åkte vi ju inte direkt runt på ungdomsgårdar och lirade som det kan låta. Därför att den här stilen vi körde fanns inte. De va inga som lirade som vi, jo några som försökte då, Friendship Time och allt vad dom hette, men de va inga som spelade så där starkt och högt som vi gjorde. Välrepeterat och symfoniskt. Symfonisk rock, de fanns ju inga andra.

STEFAN: I en 1-årsjubileumsintervju med er i Labbha-Nytt 1-1972 så går det att läsa att ni ”Efter en månads jam bildades gruppen den 7:e januari 1971 på initiativ av Thore. Detta skedde på Godtemplargården”. Men då hade ni ju hållt på att spela i samma sättning betydligt längre redan.

THORE: Men så kom dom ner från Godtemplargården ibland och tyckte att vi spelade för högt i replokalen, för dom hade ju barn där också. Så vi flyttade replokalen till Farsta Gård som Stevie fixade. Då drog min brorsa in elen där i ett av deras annex, eller lada. Då var vi enda bandet som repade där. Men i och med att elen var fixad så började ett annat band repa där också.

STEFAN: Man kan läsa i den här artikeln, från Farsta Gård april 1972, att Treklöver skulle spela in för EMI. Hur gick det till?

KAJ: Det var nog Stevie som fixade. Han hade ju så mycket kontakter där för han jobbade på Gul & Blå i stan. Han kände ju alla människor.

THORE: Stevie hade jävligt mycket polare som spelade också. Han hade mycket kontakter för att fixa spelningar och hade tentaklerna ute.

STEVIE: Det var så här; Lustav hette en tekniker på EMI studion. Han hette Gustav men kallades för Lustav. Han, via nån polare, hade fått fram att vi var ett bra band så han kom ut till ladan i Farsta och lyssnade på oss, och så snackade han med Björn Norén, som hade med Björn Skifs att göra bland annat. Å så sa han att vi var ett jävla bra band och att vi borde få tid att spela in på EMI på Skärmabrink. Ja, visst det fick vi då. ”Då är det väl bara att ni kommer över och spelar in” sa dom. Men vi sa att vi måste ha med våran egen utrustning. Men de sa dom ju nej till, det tyckte dom inte alls va. Men det tyckte ju vi så det var ju liksom inget att diskutera för deras del va. Så vi sa ”Antingen det eller så skiter vi i det va.” ”Okej”, sa dom. ”Vi hajar, ta med er utrustning.” Så jag mulla upp min stapel och Thore sin. In- spelningen ägde rum i EMI studion i Skärmabrink 1972 med Ann-Marie Henning på orgel.

ANN-MARIE HENNING: På något vis så hade jag under denna tid också jammat med Thore några gånger och blev sen tillfrågad att vara med på EMI-inspelningen. Jag tror vi hade ett gig innan också, i någon lada i Farsta eller Älvsjö, minns ej om det var före eller efter inspelningen. Kanske fler gigs. Men jag var med som gäst kan man säga. Där på inspelningen fick jag för första gången hantera en riktig Hammond-orgel, och det var otroligt kul!

THORE: En kul grej där var att Rune Öfwerman kom dit och stämde Hammond B3 orgeln som Ami spelar på. Han var ju känd.

STEVIE: På vänster hand spelade hon vad jag gjorde på basen och på höger vad Thore gjorde. På Saturn, eller Saturnus som vi sa på den tiden.

ANN-MARIE: Det som tog tid var ju att lära sig allt på gehör, dom hade inget nedskrivet, så jag plankade basen och gitarren i vänster / höger hand och försökte översätta det på ett spelmässigt bra sätt till orgeln. Det var naturligtvis lite svårt, delvis beroende på att låtarna var så rapsodiskt komponerade, d.v.s. bit läggs till bit, det var verkligen ingen AABA-form. Men det var också det som gjorde musiken spännande. Faktiskt väldigt likt Emerson, Lake & Palmer-trion i upplägg. Det låg liksom i tiden.

STEVIE: De va ju jävla skönt att lira in där i studion va. Men då sa dom där på EMI, ”Det här är ju jävla bra va, men det här är ju inget vi kan spela in va för det går ju inte att dansa till. Ni byter ju takt hela tiden.” Ha ha ha, dom hängde ju inte med överhuvudtaget i musiken va. Dom hajade inte det där och vi fick inte göra nån skiva. November fick ju göra det då va för att dom sjöng på svenska. Men vi sjöng på engelska och det var så enkelt som så. De fick ju oss förstås att faktiskt spela in Saturn på svenska då. I vanliga fall sjöng vi ju den på engelska, jag 1:a stämma, Thore den 2:a och Jörgen 3:e stämma, på engelska i alla år tills den här inspelningen. Jag tycker det är för jävligt att vi gjorde den på svenska, men EMI vägrade ju annars. Jag sa att jag vägrade sjunga den på svenska så vi fick sätta oss hux flux i studions fikarum och skriva texten på svenska, och Ami sjöng den.

ANN-MARIE: Jag var dock helt oförberedd på att sjunga lead då frågan gick till mig i studion. Det var ju kul, har ju sjungit sen barnsben, men texten var helt ny. I alla fall tycker jag att ljudet är jättebra och vi spelar tight. Det intressantaste spåret är ju förstås det med sång, det andra spåret låter mer som en grund där det fattas något pålägg. Minns att det kom in ett annat, äldre, gäng i studion och då var vi tvungna att sluta. Det var en härlig tid, det fanns så mycket varierad musik, och så många olika grupper med egna personliga uttryck. För min del så gjorde dom här tonårsbanden att jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på musiken.

STEFAN: Det fanns ju flera band nära relaterade till Treklöver då. Kan ni berätta nått om dom?

BERNT LÖÖF: Vi hade ett band, då 1972, som hette Strike. Kaj, jag och Thore och så var det några till inblandade; bland annat Stellan och en tjej som hette Alice som spelade fiol. Vi gjorde en massa bra låtar tycker jag. Jag lirade trummor där. Jag hade ju precis börjat lira trummor då så jag var väl inge virtuos, men lite hade man ju lärt sig. Musiken vi gjorde var mycket touchad av Thore för han var verkligen en virtuos på gitarr alltså, jävla snitsig på att lira tyckte jag. Man fick ju inspiration av honom och det han gjorde, så mycket att ett par tre låtar som Thore gjort tog vi över och spelade i det andra bandet jag höll på med då; Resonans, också det 1972. Jag blir förvånad nu när jag tänker tillbaka på hur mycket som gjordes det året.

THORE: Vi hade ju också ett band som hette Rockhammer, utan musikalisk kvalité. Vi repade aldrig utan vi åkte bara och spelade och var fulla. Vi hade mycket spelningar, bland annat på Åland. Vi hade en jävligt ball affisch där. Den hade vi snott från Stones med en stor tunga. Affischen var väl två meter och så stod det Labbhas Rockhammer. Det fick vi ifrån… alltså bara för att det var ett så puckat namn. Vi hade ju mycket spelningar och sådär, och vi spelade in, men hela skiten kom bort å sådär. Ganska slar- vigt.

HANS THOMASSON: Vi spelade ju på kul. Det var ju det som var grundfilosofin egentligen va. Dom som ville vara med var ju med. Så därför hade vi olika trummisar, och olika basister, och Thore var ju alltid sån att han ville byta instrument. Så ibland spelade han orgel, ibland bas, och ibland gitarr. Ibland skulle han lära sig saxofon.

KAJ: Jag tror det var 1972 vi blev Rockhammer, innan hette vi nog bara Labbhas. I början hade vi en sax/tvärflöjt/keyboard-spelare, som heter Stellan Sagvik, som jag än i dag spelar med. Då körde vi en del Björn J:son Lindh, Bernt Staaf och Nice-låtar. På kvartett senare, med gitarr, bas, trummor, och sång, var det mer rock ’n roll-blues. Stones, Taj Mahal, nån Pugh-låt, She’s Not There, John Mayall, Free. Men i bägge sättningarna hade vi en hel del eget material.

HANS: Labbha var ju egentligen vår gud. På den där tiden var det ju mycket spirituellt va. Vi hade ju seanser. Jag vet inte var han kom ifrån… det var bara nått som dök upp efter nån seans. ”Labbha!” Det var ju ett uttryck va. Rockhammer sen vet jag hur det kom till för det var jag som hittade på. Vi hade spelat på Åland, och så åkte vi förbi ett ställe som sålde isolering, och det hette Rockhammar, där hittade jag namnet. ”Fan va ballt. Rockhammer! Det skall vi heta!” Så vart det.

KAJ: Med Treklöver var ju ni som precis tvärtom mot Rockhammer, för ni spelade väldigt lite ute, men repade som bara helvete.

THORE: Ja, det kan jag ju nästan säga att det var det roligaste. Grejen var inte att spela ute utan att göra den grej vi gjorde och utveckla den.

KAJ: Vad jag tycker var kul med Treklöver var hur ni kommunicerade som musiker. Du Thore, hade ju gått på musikskola och jag kan ju tänka mig att många som ni använde noter, och i alla fall harmonier och sådana saker, men hur gjorde ni när ni skulle spela låtar? Var det bara på örat?

THORE: Ja, jag har aldrig hållit på med noter. Texterna skrevs av Jörgen, och Eddy som gjorde några grejer liksom, för dom där andra inspelningarna vi gjorde på Lidingö med Infra sen.

KAJ: Både Treklöver och Labbhas brukade spela en hel del på en ungdomsgård som låg efter allén där på Åland.

HANS: Ungdomsgården i Mariehamn hette Uncan. Vi hade ju en förening; SSPMF (Södra Stockholms Populär Musikaliska Förening). För vi var ju ett gäng när vi åkte över till Åland och spelade va. Svenne Ferm jobbade på ett tryckeri på stan, All Kopia, eller vad det hette. Så att varje gång vi gav oss iväg till Åland så gav vi ut en tidning som hette Labbha-Nytt, med bilder och så från förra spelningen. Så postade vi ut den till dom som var med i föreningen, alla polare i princip. Sen åkte vi då ett gäng, ibland var vi 40-50 pers, och hyrde stugbyar och det var en buss, med alla människor och grejer, och sådär. Så det var ju ett himla drag ett tag. Vi hade ju publikrekord på Åland också, vilket väl berodde på att det kommit många åländska skolklasser dit. Vi hade ju en discjockey också; ”Nypan”, Bengt Nyström, som körde i pauserna. Han importerade ju reggae-skivor, så det var genom honom jag först hörde reggae-musik. Under den här tiden så gjorde jag ju lumpen, men hade ständig nattpermis. Så jag körde också ett diskotek på ett ställe i Axelsberg, som då var berömda för att sälja näst mest starköl i hela Stockholm. Det var en restaurang som hette El Bocado. Det var ett litet ställe, men det var ett fruktansvärt drag. Där körde jag diskotek på kvällarna. Det var en rolig tid, och det var ju bra när man låg i lumpen. Fick man några kronor rakt i fickan där.

THORE: Vi spelade med Treklöver då på den där festivalen vi ordnade själva med Hasse på Åland.

KAJ: Ja, den där gången skulle dom slå på stort, och hyrde en idrottshall, och skulle ha festival. Det var den 16 september, 1972. Syndikatet, med gitarristen Chino Mariano, skulle också spela men så hoppade dom av precis innan och sen var det annat band som fick kalla sig Syndikatet, bara för att det ju stod på affischen. Sen var det Bernt Lööfs band Resonans, med stämsång och sådär. Och så var det både Treklöver och Rockhammer. Men det var inte så mycket folk där. Jag har annonsen kvar.

THORE: Det gick ju åt helvete faktiskt har jag för mig.

KAJ: Ja, Hasse gick i förlust.

HASSE: Ja, jag fick sälja allt jag ägde och har i princip. Men de är ju så att om man inte provar nått i livet så gör man inte det.

THORE: Men var det inte så att vi konkurrerade med någon annan festival som råkade hamna samtidigt?

HASSE: Ja, problemen var två. Dels att jag skulle samarbeta med ledaren för ungdomsgården där, men dom gjorde ju ingenting på Åland va. Plus ungdomarna på Åland va, dom gick ju inte på festivaler va, utan brukade åka ut på öarna, eller på landsbygden, och gå på gammeldans. Just den dan, när vi skulle ha festivalen, så var det nån finsk gammeldans som spelade nånstans. Så det kom inte så mycket folk av den anledningen.

THORE: Det var ett jäkla hallå i alla fall. Vi åkte över till Åland i bussar med trettio – fyrtio polare. Vi hyrde flera kåkar och krökade så in i ballen.

KAJ: Ja, det säger ju lite om musiken; det funkade ju bättre att kröka med Rockhammer än Treklöver, men däremot kommer jag ihåg att Jörgen blev lite för full på båten.

THORE: Ja, han hade lite ågren över det sen.

JÖRGEN: Ja, det stämmer att jag blev lite på lyset. Så när jag hade satt upp trummorna, och vi skulle göra en soundcheck, så stampade jag med höger fot när jag ville slå med vänster hand. Då fick jag ett piller, så allt rättade till sig.

THORE: Jag minns att när vi skulle på scen så satt det en snubbe uppe på scen och jag lyckas knalla rakt på honom. Så roligt hade vi. Ah, vi hade jävigt kul.

BERNT: Jag var ju med där, och lirade på festivalen med mitt band Resonans, och minns hur oerhört stor scenen var. Så vi kunde ju inte höra varandra på scenen för på den tiden hade vi ingen medhörning. Men jag vet att vi fick ett fint omnämnande i Ålands tidningen typ, ”Dom kanske inte sjöng så bra men var trevliga att lyssna på.” Det var ju för att vi inte kunde höra oss själva när vi sjöng.

STEVIE: Jag minns att dom skrev att, ”Här kommer dom där jävla Treklöver, hårdrockarna från Sverige, och spelar så att det låter över hela ön och dränkte en annan festival på ön.” Dom var så jävla förbannade i ortstidningen. Vi hade tre stycken PA-an- läggningar som vi kopplat ihop. Jag hade lånat ihop en Marshall-stapel med två 4×15” lådor från Music Corner, och en 200 watts Marshall-stärkare också, så jag hade en riggad utrustning där. Thore hade dubbla staplar, och en extra 4×12” låda, på andra sidan bredvid mig så vi kunde spela tajt. Pelle hade sin orgel med ett Elkatone Leslie tror jag och en Marshall med en 100 watts låda till dessutom. Det var ett jävla löd på bandet och allt var supertajt.

THORE: Så hade vi ju ett dansband också som hette Kaj-Hasses Rhumbakvartett. Vi hade olika repertoarer för de olika banden.

HASSE: Ja, vi gjorde ju en del spelningar. Det var ju ganska kul, men vi var ju inga dansmusiker. Minns en gång när vi skulle spela på ett hotell vid Vanadisplan och det var en strikt ceremonimästare som höll i allt som sa till oss att, ”Nu grabbar börjar det strax – ni kanske skall ta och byta om?” ”Nä men vi har bytt om.” Sa vi. Ha ha ha, och sådär fortsatte det.

THORE: I Treklöver och Infra spelades trummor, bas och gitarr alltid av samma personer.

KAJ: Man kan ju säga så här att det var hela tiden du Thore, Stevie och Jörgen och sedan några andra som kom in och lirade ett tag; Janne Waldekranz, Dramatenskådisen, som spelade tvärflöjt, congas och sjöng ett kort tag, och sen så Ami som spelade orgel och tvärflöjt ett kort tag, hon hade ju gått i Adolf Fredrikmusikskola samtidigt med dig Thore, så därifrån kände ni varandra. Och sen den där killen som spelade på vår festival på Åland vet jag inte vad han hette?

THORE: Den där rödhåriga snubben? Ja just det… nä, det vet jag inte heller. Den snubben var ju jävligt duktig på piano och så där va. Han jobbade i nån pianobutik också som säljare, men han var väldigt kort hos oss. Det är svårt att få in en fjärde person när man lirat på tre ett rätt bra tag.

STEVIE: Pär ”Pelle” Lindberg hette han. Vi ville ju ha en orga- nist men det blev bara tillfälligt för dom tyckte väl alltid att dom hade annat att göra. Ami ville ju spela jazz till exempel, ja göra sina egna grejer helt enkelt, och vi hade ju vår grej.

JÖRGEN: Jag, Thore och Stevie var ju liksom kärnan i det hela. Dom andra var ju liksom bara tillfälliga, kanske några gånger eller en månad eller så. Det var ju inte så konstigt för att innan nån annan kom med hade vi kört tillsammans länge så vi var ganska sammansvetsade.

KAJ: Och så var det Eddy på sång i Infra.

STEVIE: Ja, vi skull lägga av med Treklöver för vi hade hållit på så länge. Thore och jag hade ju spelat ihop sen tioårsåldern. Men då kom Eddy Kristiansen och sa att, ”Jag är med och sjung- er med er.” Så då hade vi fyra röster. Alla tyckte att det var så svår musik vi körde så när Eddy kom med sa vi ju; nä men vi gör nått enklare nu. Men det blev ju inte så mycket enklare, i och för sig, för vi hade en läggning Thore, Jörgen och jag, att koka ihop sådana här låtar.

EDDY KRISTIANSEN: Jag kom ifrån ett band som hette Test med Juan Carlos Baretto, kallad ”Sjuan”, på orgel,samt två andra; med smeknamn ”Lillen”, på bas, och ”Nubben” Kent Nyberg på trummor. Vi spelade mycket ute, särskilt i Norrland. Vi hade också gjort provinspelningar för MNW men det blev inget. Jag hade ju spelat i ett band med Thore tidigare som hette Blues Power.

STEVIE: Jag lirade bas efter att ”Lillen” la av och Test splittrades, så kom Eddy med.

THORE: Det var nog i och med att Eddy kom med som vi ändrade namn till Infra.

JÖRGEN: Ja, när Eddy kom till, så kändes det konstigt att ändra till Fyrklöver. Jag har alltid hittat på alla bandnamn, och även namn på de olika båtar som jag, Thore och Benke haft. Jag tycker att det är jätteroligt att leka med ord och hitta på saker och ting. Så med tanke på att vi spelade väldigt högt så tyckte jag att Infra

skulle passa bra; ett infraljud som trängde helt genom kroppen. Sedan blev det en liten story av att Eddy ju kom ”In Fra” Norge.

EDDY: Jag tyckte det var jävla OK, å så körde vi bara.

STEVIE: I Infra skrev ju Eddy alla texter, men alla låtar utgår ju från Thore från början.

KAJ: Ni spelade in hos Acke och Gurra i Örby också.

THORE: Det var Ackes hem.

KAJ: Acke drev Park Studio sen.

JÖRGEN: Det här var våren 1974.

STEVIE: Det var så här. Jag jobbade ju på Gul & Blå, och då ringer det en tjej som heter Maria till mig och säger, ”Hej Stevie det är Maria, vet du vem jag ligger i sängen med?” ”Hur fan skall jag veta det?” ”Med Eric Clapton‘s manager på Sheraton hotell” säger hon. ”Oj!” sa jag. Så jag säger, ”Får jag snacka med han för dig kan jag ju snacka med när som helst.” Hon säger, ”Ja, det är ju därför jag ringer.” Så kommer han till luren, han är från Robert Stigwood Organisation, du vet RSO med en kossa som logga, i London, dom hade ju alla stora stjärnor vid den tiden va, som Bee Gees, och så sa han jävligt fort…man kan ju tänka sig vad han hade dragit i sig… ”Sir, I heard you have a good rock ’n roll band going on, Maria told me, can you give me a demo tomorrow at 9 a.m. in the front desk. I can’t meet you Sir. I haven’t got the time.” ”Fine”, sa jag, absolut. Så vi åkte ut till villan i Lidingö. Bernt Lööf har med sig Teac 4-kanalbandspelare, och dammar in alltihop där live, utan sång för vi var vana att repa utan sång för Eddie var inte med jämt då. Så åker vi vidare till Ackes studio, så drar vi på sången.

BERNT: Inspelningar gjordes den 15-16 juni 1974. Acke var ju verkligen imponerad. ”Vilket sound!” sa han om trummorna och allt. Sångpåläggen gjordes med Ackes hemmabyggda reverb som var en sån där jätteplåt som han byggt och den lät ju fantastisk.

STEVIE: Men när tejpen sen långt senare kom tillbaka från England, så säger dom så här, “Sorry guys! We just got a new band called Queen coming out with their 1st album, next time maybe.“

KAJ: Infra spelade i Kungsträdgården 24/7, 1974.

JÖRGEN: Kungsan; där hyrde vi stora scenen för 700 kr, och lånade ihop en halv musikaffär för att ha en jätteanläggning.

STEVIE: Det hördes över hela stan och folk undrade både på Östermalm och Kungsholmen vilka som lirade.

BERNT: Jag var på den spelningen och minns också hur oerhört starkt ljud det var. Men det var ju deras grej att spela så starkt.

STEVIE: Vi jammade på Sherlock Holmes utan rätt anläggning en gång. Vi var väldigt noga med att det skulle vara rätt utrustning. Vi va ljudfreaks va. Göran Stehns bokningsbolag Dunder & Brak skulle börja sköta bokningar åt oss också och vi var med i en reklamfolder från dom med en bild på oss från Kungsan. Vi delade replokal med Neon Rose vid Odenplan i Bryggeriet två våningar ned. Så giggade vi med dom ett par gånger på Sunside uppe på Malmskillnadsgatan. Då var även Friendship Time, med Kent Kroon på gitarr, med. Som sagt; lite gigg men repade jämt.

EDDY: Jag gifte mig och fick en son i april 1974. Så det tog upp mycket av min tid och det blev liksom så att jag la musiken på hyllan där ett tag.

KAJ: Sista spelningen var på Jarlateatern den 9/11, 1974, tillsammans med Hybris, med reklamaren Bengt Skog på sång. Neon Rose, och Zapfo från Solna. Jag minns att Stevie sa på er sista spelning att, ”Nu går vi skilda vägar för att Thore skall spela in en soloplatta”, för Thore hade ju lite visor på gång, som jag skrev texterna till, och som vi sen spelade in för CBS.

THORE: Vi hade väl inga ambitioner med allt repande med Treklöver och Infra. Jo, Stevie hade det. Men för när vi slutade, jag kommer väl inte ihåg varför vi la av, då tyckte vi alla att det var skönt och vi var nöjda med hur det varit på den nivån. Det var kul och fritt och vi kunde göra som vi ville.

JÖRGEN: När vi la av med Infra, så försökte vi starta ett stor-rockband, med alla instrument dubblerade. På sång hade vi Py Bäckman, och en känd doa tjej från TV, vilken jag inte kommer ihåg namnet på. Vi repade två gånger uppe i en rivningslägenhet på Hornsgatan, för att sedan lägga ner projektet.

KAJ: På slutet med det andra bandet; Rockhammer, var Jörgen också med, och det mynnade ut i musikteatergruppen Komadawolo/Hoogans Musikteater. Vi turnerade med en musikteater på gårdarna. Det var så att jag skrivit en pjäs när jag gjorde vapenfritjänst, som handlade om musikens utveckling. Vi körde liksom från Afrika till blues och hela rockhistorien. Då var Thore och Jörgen med. Senare spe- lades en av föreställningar in på LP som gavs ut av Piglet. Då hade Thore slutat, men Jörgen var kvar.

JÖRGEN: Ja, Kaj kom med förslaget att vi skulle sätta upp en musikteater där första showen skulle handla om bluesens historia, från Afrika, till bomullsfälten i Amerika, blues och rock i Nashville, Elvis Presley, Frank Zappa. Det roliga var ju att vi gjorde detta innan serien, och musiken, från Roots kom. Några år efter att Infra upphört så jammade jag, och Thore, i tre timmar, på bas och trummor, och suggererade fram blåssektioner och annat, som om de var med oss och spelade. En av mina häftigaste musikupplevelser!

Rolllista:

Treklöver
Thore Söder (gitarr, sång)
Stevie Hollis Hollison (bas, sång)
Jörgen Nordgren (trummor, sång)

Infra
Thore Söder (gitarr, sång)
Stevie Hollis Hollison (bas, sång)
Jörgen Nordgren (trummor, sång)
Eddy Kristiansen (sång)

Gästmusiker:
Ann-Marie ”Ami” Henning (orgel, sång, tvärflöjt)
Janne Waldekranz (tvärflöjt, congas, sång)
Pär Pelle Lindberg (keyboard)

Circles:
Hasse Thomasson (sång)
Hasse Lundkvist (gitarr)
Tony Johansson (gitarr)
Stevie Hollis Hollison (gitarr, sång)
Jörgen Nordgren (trummor, sång)
Kenneth Gyllheden  (bas)

Labbhas Rock Hammer:
Thore Söder (gitarr, sång)
Kaj Magnusson (bas)
Hasse Thomasson (sång)
Stellan Sagvik (flöjt, sax, keyboard, gitarr)
Bengt Seidler (trummor) 
Jörgen Nordgren (trummor ibland) 

Back to the Subliminal Sounds site Tillbaka till Subliminal Sounds hemsida