Lyssna på Paul Edoh’s Class Breakers på Spotify

Låtarna är också tillgängliga officiellt på YouTube. Klicka på sångtitlarna för YouTube länkarna: Africa Speaks – Sweden Answers and It’s Raining.

For the English version of this biography click here.

Paul Chukuwma Edoh (1939 – 1996) kom från den självständiga Västafrikanska staten Biafra,  en utbrytarrepublik från Nigerias östra regioner, till Europa i början av 1960-talet. Vägen ledde till swinging London. På Wardour Street huserade Club Afrique där Nigerianska musiker möttes för jazz sessioner på söndagseftermiddagarna. Paul träffade där flera likasinnade och började spela congas i bandet African Messengers. Bandet bestod av de enastående musikerna Peter King, saxofonisten Humphrey Okoh, trumpetisten Mike Falana, bassisten David ’Happy’ Williams och trummisen James Menin. African Messengers blandade jazz och afrikansk highlife och gjorde uppmärksammade turnéer i Europa där de bland annat vann The World International Jazz Contest i Schweiz 1964. De ansågs som det främsta bandet i sin genre och man kan nu höra en av deras inspelningar; ’Highlife Piccadilly’, från 1964 på samlingsskivan ’London Is The Place For Me’.

I London mötte Paul också Birgitta från Sverige och han följde med henne hem 1969 så att de kunde gifta sig. De bosatte sig i Linköping och Paul började spela med ett lokalt dansband. Den unge 18 årige Linköpings musikern Wilhard Lang som under en tid musicerat med sin ett år yngre barndomsvän, den begåvade gitarristen Arne Johansson, var väldigt sugen på att få ihop ett riktigt band. Wilhard fick upp ögon och öron för Paul’s trumspel:

– Vi behövde en duktig trummis och Paul kunde ju bara inte vara med i ett jäkla dansband

Så Wilhard gick på en dansbandsspelning för att försöka värva Paul. De fick bra kontakt och Wilhard hänga med Paul hem efter spelningen där de spisade tuffa plattor med bland annat Tony Williams Lifetime. Wilhard förslog att de skulle börja spela ihop och Paul svarade att han gärna kom förbi och kollade läget. Lite senare kikade Paul förbi och efter att ha lyssnat gillande på Arne och Wilhard ett tag utbrast Paul;

– Well, I’ll quit that fucking dance band and we’ll start a trio.

De tre började jamma ihop egna låtar. Många gånger inleddes komponerandet med att Paul sjöng rytmer för de andra musikerna som sedan broderade vidare på grunden. Efter ett tags repande kom de på att det vore bra att utöka sättningen med en organist och Arne tog dit sin kompis Lars-Göran Gustavsson. Lars-Göran hade tidigare varit gitarrist men hade nu verkligen börjat få häng på klaviaturen och införskaffat en Hammond L-100 orgel med tillhörande Leslie kabinett. Med orkestern komplett började de ganska omgående spela ute på lokal. Mestadels var det i Linköping, Norrköping, Tranås samt även på en större festival i Umeå. De turnerade runt i sin Ford Mustang med tillhörande specialbeställd släpvagn som hade bandloggen på ritad. Släpvagnen var fullpackad med bandets instrument och väldiga Marshall förstärkare och högtalarkabinett. Detta var precis när den första discovågen svepte över Sverige då livebanden snabbt konkurrerades ut av discjockeys som var mycket mer lätthanterliga för arrangörerna. Detta minskade drastiskt speltillfällena för band som Class Breakers och de upplevde hur många andra grupper helt enkelt fick lägga av. Men Class Breakers hade en fast fot på Linköpings inneställen Maxim och Moby Dick där de och de andra tunga lokala banden, Mendoza och Madison Drive, hade regelbundna bokningar. Class Breakers var dock klart det mest unika bandet som helt uteslutande spelade eget komponerat material ,och med starka afrikanska influenser.

Nu vore det ju bra att göra en studioinspelning och kanske få ut en platta tänkte bandet. Paul hade kommit i kontakt med Nils-Bertil Andersson från Överum som från en liten källarlokal drev den egen musikstudion Nila-studion. Studioutrustningen inkluderade något så ett ovanligt som ett graververk för framställning av grammofonskivor som Nils-Bertil helt otroligt nog byggt själv. Han säger själv i intervjuer från den tiden att ett graververk säkert kostar upp åt en halv miljon att köpa så det återstod bara för honom att bygga ett själv.

En tidig höstmorgon1970 drog bandet iväg till Nila-studion för att, som de planerade, snabbt spela in två låtar på vägen till en konsert i Norrköping. De satte upp hela sin stora utrustning i en halvcirkel i studion och körde igång med två välrepeterade låtar. Tanken var ju att det rutinerade bandet skulle sätta allt på första tagningen. Det fixade naturligtvis Class Breakers men tyvärr var det problem med utrustningen i Nila-studion den dagen. Det som skulle vart ett snabbt jobb drog ut på tiden på grund av en massa teknikstrul. Efter varje tagning var det nått problem och bandet blev tvingade om låtarna upprepade gånger. Killarna i bandet blev bara tröttare och tröttare, och även stressade för att de skulle bli sena till spelningen i Norrköping. Till slut kände de att det helt enkelt inte funkade med studion . Alla ville bara komma därifrån. Så Paul fick snabbt lägga på congas på den sista tagningen trots att de inte tyckte den funkat spelmässigt. De han heller inte höra en någon playback på resultatet utan nu bar det raskt av till innediskoteket Översten i Norrköping.

Låtarna som spelades in var gruppkompositioner där grunden som vanligt kom från rytmmelodier som Paul sjöng för de andra musikerna. ’Africa Speaks – Sweden Answers’ bygger på en traditionell afrikansk melodi från Paul’s hemtrakter. Året därpå blev Paul och de andra i bandet mycket förvånade när de hörde bandet Osibisas debut album med låten ’Ayiko Bia’ som använde samma grundmelodi. Även några av musikerna i Osibisa kom ju från Nigeria men Paul tyckte ändå det var konstigt.

Men Paul Edoh och hans Class Breakers var vid det laget vana vid lätt chockartade upplevelser. Redan 1970 när de ett tag efter den misslyckade studioinspelningen fick höra de slutgiltiga mixade resultatet hemma hos Paul, förvånande nog i form av en riktig vinyl singel, baxnade de över hur illa det lät. Eftersom Nila-sudion hade ett eget graververk hade de kunnat tillverka några exemplar av skivan själva men det här lät ju inte alls som bandet gjorde på riktigt. Trots att det fanns intresse från ett skivbolag i Danmark bestämde man sig för att det här som lät så kast, och innehöll dåligt spelade versioner, att det absolut inte kunde ges ut. De resterande exemplaren av den provpressade singelskivan med vit etikett blev kvar i den lilla källarstudion i Överum och kom med tiden att bli en av de ovanligaste och mest eftersökta vinyl singlarna från hela den Svenska psykedeliarockvågen under sent 1960- till tidigt 1970-tal. Att jag nu ändå fört över dessa inspelningar direkt från mastertejpen och ger ut dem med bandets tillåtelse, trots inspelningarnas brister, beror ju på att de innehåller så fantastisk och originell musik. Ett mycket unikt dokument från en alternativ svensk underground musikrörelset.

1971 deltog Class Breakers i en popbandstävling i Motala, där juryn bestod av medlemmarna i kändisbandet Hep Stars. Tyvärr lyckades de inte nå första platsen men ansågs definitivt som det intressantaste av banden, vilket beskrivs i en artikel av Gunnar Bengtsson som publicerades i lokaltidningen Östgötakorrespondenten;

“Paul Edoh Classbreakers – Linköpings band med eget sound. Paul Edoh Classbreakers har en högst ordinär sättning; gitarr, orgel, bas och trummor. Men bandet tillhör de få lokala popporkestrar med ett eget sound och lyckas producera ett visst nytänkande inom ramen för sina kunskaper. Bandet har spelat tillsammans i knappt åtta månader. Under denna tid har man, mycket tack vare Paul Edoh själv, lyckats utveckla en relativt säregen spelstil. Genom hans kunskaper i afrikansk folkmusik har han haft möjligheter att kunna ta upp teman från denna i sin musik. Dessa har omarbetats för att passa för popmusiken. Paul Edoh är enligt uppgift någonstans mellan 17 och 27 år, och spelar trummor. Han har tidigare spelat rytminstrument i andra orkestrar, då företrädesvis congas. Gitarristen i Paul Edoh Classbreakers heter Arne Johansson och är 18 år. Han har spelat gitarr i sex år, förebilden är Jimi Hendrix. Arne var en av de bidragande orsakerna till bandets goda placering i popmästerskapen, han betecknades av juryn som ”en av de få killar som använder insidan av huvudet när han spelar”. För bas och sång svarar Wilhard Lang och orgeln hanteras av Lars Göran Gustavsson”.

Spelningarna på diskoteken fortsatte men killarna i bandet önskade att det kunde hända nått nytt, nått större. Så föddes idéen att de följande år skulle försöka flytta till London. Där skulle de börja jobba med Pauls gamle musikervän; Humphrey Okoh, som nu spelade med det kända amerikanska vokalgruppen Johnny Johnsson and the Bandwagon, samt med det egna bandet Niger. Tanken var att Paul, som ju tidigare bott i London och haft uppehållstillstånd i England, skulle åka över först och ordna med saker och ting tillsammans med Humphrey. Sedan skulle Arne och Wilhard komma efter så att de kunde börja repetera för en turné i Tyskland som redan var under planering. Paul tog med sig sitt trumset och tog båten över till England men fick direkt problem i tullen. Det misstänktes att han skulle jobba som musiker, vilket inte var tillåtet utan arbetstillstånd vilket Paul inte längre hade i England då han gift sig i Sverige och nu var svensk medborgare. Så han skickades snopet raka spåret hem till Sverige igen med nästa båt.

Detta fick grabbarna att tappa gnistan totalt och bandet upplöstes snart helt då Paul, och lite senare även Wilhard, flyttade till Stockholm för att söka lyckan i storstaden. Arne däremot hade fått nog av musikbranschen och började istället jobba som lastbilschaufför. Först på äldre dar kom han att plocka upp gitarren igen. Paul och Wilhard började spela med den nigerianske saxofonisten och kompositören Chris Dele Okonkwo. De medverkade bland annat i Lennart Swahns TV program Invandrarmusiken samt spelade på Gröna Lund i Stockholm en svinkall 1: a maj, då det fortfarande låg is på scenen, endast iklädda afrikanska dashikis. Senare bildade Paul och Wilhard storbandet Sababas där de tillsammans med ett brokigt gäng musiker gjorde en del sporadiska spelningar, och förde vidare soundet som de först börjat med i Paul Edoh’s Class Breakers.

/ Stefan Kéry

Tack till Wilhard, Lars-Göran, Paul Edoh’s family, Christer Öjring and Martin Thornström.

(Den ovanstående texten är copyright Subliminal Sounds och får inte återges utan tillstånd från författaren).