Medans du läser detta kan du ju lägga på GREAT AD… “Deep Down Death” plattan på skivspelaren och digga…eller lyssna via Spotify eller Apple Music osv.

Stefan Berg / Great Ad… intervjuad av Stefan Kéry

STEFAN KÉRY: Kan du berätta om hur du började din musikaliska karriär?

STEFAN BERG: När jag var tolv år fick jag mitt första trumset i födelsedagspresent. Då hade jag trummat på kartonger och burkar, allt vad som fanns, och imiterat Keith Moon och sådär. Vi bodde i en lägenhet och det där trumsetet stod i mitt pojkrum,  jag fick aldrig spela på det. Det stod där i flera år nästan orört. Jag tror jag spelade på det tre gånger på hela den tiden.  Det stod där och blänkte och det retade mig. Jag hade ju lust att spela men det gick ju inte för grannarna och sådär va. Sen så träffade jag en kompis som hette Petter Stormby som var läkarson och bodde i villa då. I Fridhem, det finaste villaområdet i stan.   I källaren där fanns en tvättstuga och där började vi spela Petter och jag, och Claes Andersson, han som sen blev bassist i Great Ad….  1973 börjar vi där och då hette vi Jero Boam.

SK: Vad kommer det namnet ifrån?

SB: Det var nog någon amerikansk typ av flaska. En stor jumbo flaska typ. Alltså det var någon sorts benämning. Det var Petter som kom på det. Han var frontfigur och spelade gitarr. Han trodde han var Jimi Hendrix och fick en Strata och vi fick ett PA. Hans mamma köpte in grejer till oss liksom. Den där Stratan hissade han ju iväg som han var Jimi Hendrix liksom. Han sjöng en massa blaha blaha ”Baby, I’m in love…” blaha blaha texter bara från magen liksom. Vi hade en enorm energi då. Granne med Petter bodde då familjen Borelius som kom från Stockholm. Det var ju en  fin direktörs familj då och sonen där; Johan Borelius, var ju ett underbarn på att spela gitarr. Han höll ju på och bildade ett band i sin källare, vägg i vägg med Petters källare. Han gick ju förbi där titt som tätt när vi repade och så en dag kom han fram till mig och sa ”Skall du inte komma över till mitt ställe istället”,  så jag gick över dit. Så Johan och jag började spela ihop och så småningom följde även Cladde med, alltså Claes Andersson. Så då blev vi en trio hösten 1974. Då tog vi dom där allra första bilderna i trädgården när vi har väldigt långt hår, kavajer, utsvängda jeans och platåskor. Alltså då hade vi bildat Great Ad…

SK: Vad fick ni det namnet ifrån då?

SB: Ja det namnet lät bra liksom. De va ”Great” och så ”Ad”. Vi visste inte riktigt vad det betydde. Bara tyckte det lät coolt. Så dom där tre punkterna kunde vara dubbeltydigt. Dels då en ”advertisment”, alltså en annons, och dels ”admiration”. [skrattar] Alltså vi va sexton-sjutton år då så vi var rätt naiva. Alltså ungefär så tror jag vi resonerade, att den här dubbeltydigheten var viktig. Så det blev Great Ad… 

SK: Vad hade ni för utrustning här i början då? Vad hade du för trumset?

SB: Mitt första trumset var ett Pearl i ljusblå pärlemor. Med 22” baskagge och 13”, 16” pukor. Så hade jag en Paiste cymbal som jag fått i julklapp. Paiste 602 tror jag den hette. En thin crash, 18”, den var ju som en juvel. Jag kommer ihåg när jag satte upp den första gången i Jero Boams replokal, då efter julafton. Så slog jag till den första gången och alla stod runt och beundrade den och det krispiga ljudet. Innan hade jag ju haft sådana här Ajax cymbaler. Det var nån slags billiga cymbaler som lät som grytlock och blev alldeles buckliga. 

SK: Jag vet vad du menar. Jag försökte spela trummor, innan jag sadlade om till gitarr, i det första bandet jag hade som liten i början på 1970-talet . Den enda cymbalen jag hade då var just en Ajax. Den dög något bättre som frisbee eller nått. [skrattar]

SB: [skrattar] Ja den där Paiste cymbalen kostade ju tio gånger så mycket pengar. Så hade man ju  stått där i musikaffären och fingrat på den. Så jag hade det trumsetet. Sen ganska snart, 1973 nån gång, köpte jag mitt andra trumset som också var ett Pearl. Där köpte jag till en golvpuka, så jag hade dubbla golvpukor. Då hade jag 22” baskagge, 13”, 16”, 16” pukor,  samt nån till riktig cymbal hade jag också. Det trumsetet klädde jag senare om i en svart läderimitation, nån gång runt 1975, och köpte till en 14” Premier hängpuka, så då hade jag faktiskt dubbla hängpukor. 13”, 14”,16”, 16” blev det då. Är du med?

SK: Jorå jag är med. Jag tycker det är jätte intressant. 

SB: Jag klädde ju om trummorna så att de skulle vara enhetliga när jag köpte den nya hängpukan. På den här tiden hade man ju inte råd att köpa nya trumset hela tiden så det var därför det blev sådana här hopplock. Sen hade jag i alla fall en Ludwig virveltrumma, den tjocka, exakt samma som Ian Paice i Deep Purple hade och en Ludwig Speed King pedal till baskaggen. Sen köpte jag ett cymbalstativ, också det precis samma som Ian Paice, där han hängde sin ride. Det var ett rakt stativ där han plockat av översta delen, och så hängde han ride cymbalen där  och stack i översta delen, och så hade han en crash ovanpå. Så det var två cymbaler på samma stativ. Det kanske är för nördigt det här. [skrattar] 

SK: Nä, absolut inte. Det är precis sån info jag vill ha med.

SB: Ok, så då hade jag en 20” ride nedtill, Paiste 2002, och så en 20” medium ovanpå. Så hade jag kvar den där gamla Paiste, 602:an, som crash på vänster sida och Paiste Sound Edge 14” hi-hat lock. Då började det likna något.

SK: Kommer du ihåg vad dom andra i bandet hade för grejer?

SB: Claes hade en marinblå Rickenbacker bas som han köpte 1974. Det var då Great Ad.. drog igång på riktigt. Roger Glover i Deep Purple hade ju en exakt likadan. Så det var ju liksom givet att det skulle vara en Rickenbacker. Så hade han en basanläggning. Det fanns ett företag som hette Hi-Pro i Malmö. Det var ett lokalt företag som tillverkade högtalare och förstärkare. På den tiden skulle man ha en så kallad ”rutschbana”, alltså man hade ett högtalarelement upptill och nedtill var det som en rutschbana. Konstruktionen byggde på att ljudet liksom skulle studsa ut på den där kälkbacken nedtill. Sen Johan på gitarr han hade väl en  Gibson vill jag minnas. Telecaster.

SK: Du menar Fender.

SB: Ja just det; Fender. Men sen så köpte han en Gibson Junior. Jag minns inte om det var en Hi-Watt förstärkare han hade. Det var i alla fall inte Marshall. Det var det vi hade liksom, vi hade ju ingen sång då, så det var det hela. Vi fick ju ganska snabbt en fan base där med polare och så i Malmö. Vi blev ju ganska omtalade. Vi gjorde en spelning på Lorensborgs ungdomsgård hösten 1974 där vi satte publikrekord. Till Lorensborg kom ju alla banden och spelade från redan på 1960-talet. Så man var ju där och tittade på sådana där popbandskvällar, dels med Malmö band som Gonks och Namelosers. De va en klassisk arena, inte bara en ungdomsgård liksom. Vi hade bomber och granater på scen. Vi var bara trion då; Johan, Claes och jag. Vi blev beryktade då. Bland annat satt ju Silver Mountain i publiken, eller dom som sen skulle bli Silver Mountain. 

SK: Wow, så ni hade en riktig scenshow liksom!

SB: Ja, jag  och gitarristen, Johan, hade åkt ut till en kolsyreisfabrik i Limhamn, och köpte in kolsyreisblock. Om man sen häller vatten på dom uppstår det en massa rök. Vi hade ett stort crew då, våra närmsta fans/hang-arounds, eller vad man skall kalla dom, som hjälpte till och skötte den här pyrotekniken. Vi hade också köpt in en massa bomber och raketer som smälldes av på scenen. Bland annat hade vi fäst en vid en fot av min baskagge och den gjorde att min baskagge fattade eld så det blev total kaos. Inspirationen var ju att vi såg alla band som Deep Purple, Nazareth, Uriah Heep, Kiss och Blue Öyster Cult live i KB Hallen i Köpenhamn. Plus att man ju satt och kollade in alla bilder. Det fanns ju inget som nu; att man kunde söka på grejer på Internet och så . Det var skivomslag och vissa rock- och pop tidningar som man satt och studerade i detalj. Inte minst utrustningen, men även kläderna, pyroteknik och allting sånt. Man försökte ju liksom imitera det på något sätt. Det intrycket man hade fått. Jag kommer ihåg att Deep Purple hade stroboskop då 1973, det tyckte vi var jävligt häftigt när det blinkade så snabbt. Men vi hade aldrig något eget stroboskop. Det var ju lite så att Johan hade lite andra influenser. Jag och Claes var ju liksom helt som i symbios. Vi lyssnade på samma plattor och satt i mitt pojkrum och lyssnade på allting tillsammans. Johan kom med lite annat, Kiss bland annat, och Grand Funk, Jeff Beck, Johnny Winter och annat. Han var lite influerat av sånt. Så han förde ju in lite blues tendenser i bandet också. Claes och jag var ortodoxa. Deep Purple, Led Zeppelin, Black Sabbath, de va ju de liksom. Sen kom en period med Uriah Heep. Ett band som jag tycker är underskattade. Dels i det historiska perspektivet. Dom var ju faktiskt nästan dominanta ett slag. Deep Purple var ju dock störst för oss. Det var ju bibeln kan man säga. 

SK: Spelade ni på andra ställen? 

SB: Vi spelade på Lorenborgs två gånger, en med trion och en med kvintetten, med ett år emellan. Sen gjorde vi också gig på diverse ungdomsgårdar. Jag kommer ihåg att vi hade en paketcykel som vi körde utrustningen på. Ibland ösregnade  det och vi hade presenningar över och så…det var ett helvete och vi slet med det där.  

SK: Så ni fixade aldrig någon turnébuss eller så?

SB: Nä vi kom aldrig så långt.

SK: Då kom ni inte så långt utan för Malmö med spelningar?

SB: Nä det gjorde vi inte. Den enda gången vi spelade utanför Malmö var i studion i Solna där vi spelade in våra singlar. Det var två jular i rad, 1974 och 1975. Så släpptes plattorna; i januari 1975 respektive mars 1976.  

SK: Hur kom ni på idén att ni skulle göra en singel? Att göra något sånt satt ju väldigt långt inne för de flesta band i Sverige. 

SB: Alltså vi var lite det perfekta bandet så till vida vilka komponenter vi var som personligheter. Jag var väl på sätt och vis en ”doer”, jag var väldigt hängiven. Johan var väldigt ”business minded”, alltså en entreprenör på något sätt. Hans pappa var ju i näringslivet så han hade lärt sig hur man gör affärer, affärsidéer, reklam och allt sånt. Så det var mycket Johan som drog i den biten och jag var väl med och drog upp visionerna. Claes, han var väldigt bra på att följa och backa upp. Men det var nog Johan som ringde upp det här skivbolaget och studion, som råkade ligga i mina gamla bardomsdomäner; Solna. Min kusin, och min moster, bodde ju fortfarande där så då kunde vi ligga över hos henne när vi skulle spela in. Det var lite som att återvända till barndomen. Varför vi hamnade just där vet jag inte. Jag tror vi satt och slog i telefonkatalogen, eller något sånt där, och hittade det här. Sen var det Johan som tog täten i det projektet. 

SK: Ja HZ-studion ,som ni spelade in i och som då huserade på Lövgatan 42 i Solna, var ju inarbetade i detta. Dom ingick i en skivbolagsapparat kan man väl säga. Åke Gerhard, känd bland annat som musiker, musikförläggare och manager för Hep Stars, ägde skivbolaget Olga. Han drev på sidan av det också en mängd mindre skivetiketter. Skulle något ges ut på dem fick artisten ofta spelade i HZ-studion. Hans Östlund, aka Hazze Hep, som drev studion har berättat för mig att Åke startade Efel som en syster label till Olga. En budget variant på sätt och vis. Till flera av utgivningarna fick artisten stå för studio kostnaderna och Åke stod för att pressa upp skivorna och trycka omslagen osv. Artisten fick sedan sköta distributionen själv förutom att Åkes medhjälpare Olle, som också skötte den mesta kontakten med artisterna/kunderna på Efel, skickade promo ex av skivorna till Sveriges Radio och TV.  På Efel kan man hitta utgåvor med allt från Hep Stars till Ebba Gröns första singel, samt en massa super obskyra artister som till exempel fått som pris i någon tävling att göra en skiva. Med tiden utökade Åke med ytterligare skivetiketter som September (där man bland annat hittar den beryktade Leif Andersson singeln) och så Scam som de bägge Great Ad… singlar gavs ut på. Utgåvor på Scam och September bekostades helt av artisten själv. Kan nämnas att Hasse  på HZ senare kom att starta en egen label, i samma anda,  med namnet Noon. Så dom här aktörerna  var ju definitivt etablerade i branschen och det fanns inte så många andra bolag som gjorde något liknande. Definitivt inte i denna skala. Bara i HZ-studion hade det spelats in ungefär tvåhundra plattor.  

SB: Precis. Det var ganska unikt faktisk. Det var liksom nästan som man var sajnad av ett skivbolag fast man betalde allt själv. Folk drog liksom slutsatsen att man hade ett skivkontrakt. Så man höjde sin status lite grann tack vare Scam.

SK: Ja, tanken för er och de flesta andra banden var väl, bland annat, att få bättre gig av detta?

SB: Ja, men vårt mål var ju också att spela in ett helt album. Redan tidigt hade vi det som mål. Men varför det aldrig blev av vet jag inte riktigt. Jag tror det var lumpen som gjorde det. Att vi då kom ifrån varandra. Jag tror Johan flyttade till Stockholm där han gjorde nån sån där reserv officers utbildning.  Så vi kom ifrån varandra just det där kritiska året när allting skulle hända.

SK: Har du några minnen om hur det var att spela in i HZ-studion då när ni gjorde singlarna?

SB: Speciellt första gången minns jag väldigt tydligt. Jag sov över i min moster Mirjams soffa. Vi hade ju repat så jävla mycket innan. Vi var väldigt ambitiösa. Så vartenda fill och varenda not hade jag i huvudet. Jag låg hela den natten i soffan och repeterade i huvudet. Så jag var nästan som en robot nästa dag när vi kom till studion. Jag kunde allt utantill. Så när vi kom dit så stod det ett trumset där som redan var uppmickat.  Jag hade ju dock med mig mina trummor men så satt jag mig och spelade på studions trumset, det var av märket Gretsch. Det hade ganska små pukor, en 20” baskagge tror jag, 12” puka, kanske 10”, 12”, 16”. Ett ganska litet trumset alltså och det lät så jävla bra. Så jag tog min virvelkagge och mina cymbaler sen behöll jag studio setet.  Så när jag satte mig bakom dom trummorna så gifte sig mitt spel direkt med dem. Så jag kände mig liksom, wow, som en idrottsman som är rätt förbered liksom. Ett gyllene ögonblick, jag tror vi satte det på en tagning bara. Hela singeln var klar och inspelad på bara fyra timmar. Med gitarr pålägg och allt som maracas, percussion och så. Det gick som smort första gången där.

SK: Satt ni med på mixningen med?

SB: Ja på grovmixen och sedan gjorde dom en ordentlig mix och skickade till oss. Men jag kommer ihåg att man var alldeles euforisk där i studion. Att man för första gången var i en inspelningsstudio, den miljön, det var som en godisbutik och man njöt varenda sekund. Att man då kunde prestera i den här kontexten  på ett sätt man var nöjd med var kul. Det lät ju så jävla bra när vi fick lyssna på hög volym där inne i kontrollrummet. Det lät ju skitbra. Det var häftigt.

SK: Hazze Hep berättade för mig att han under tiden när ni spelade in i HZ studion hade en 8-kanalig bandare och ett mixerbord. Bordet var byggt av en ljudtekniker som jobbade i den legendariske orkesterledaren och musikern Marcus Österdahls (Telestar m.fl.) egen studio i Solna. Den studion hade Marcus i sin tur tagit över från Åke Gerhard.  Hasse hade också jobbat två år i Åkes studio innan han drog igång eget. Den övriga apparaturen i HZ-studion hade Hasse i princip byggt själv. Minns du dom som jobbade där? Hasse gjorde tydligen i princip alla inspelningarna själv. Sen hade han hjälp av  en kompis som skötte servicen runt det hela; kokade kaffe och såg till att alla trivdes och så vidare.

SB: Jag dom var två figurer där som jag inte minns vad dom hette eller hur dom såg ut.  Dom  var ju lite äldre än oss, dom kanske var i tjugofem års åldern eller så, och långhåriga. Jag minns ju inte Hazze Hep direkt men Hep Stars var ju en stor anledning till att jag började hålla på med pop- och rockmusik. Deras framträdande i TV 1965, tror jag det var, då Svenne stod uppe på högtalarna och svängde mikrofonen.  Dom körde Cadillac också, riktig raggarmusik. Det var ju nästan häftigare en Beatles.

SK: Det var i TV-programmet Popsan som sändes den 25 november 1966.  

SB: Stones såg jag 1965 i Baltiska hallen i Malmö, då var jag åtta år. Det är helt otroligt alltså. Då hade jag mina högklackade Chelsea boots och Stones-byxor som det hette; antingen kritstrecksrandiga utsvängda nedtill eller fiskbensmönstrade.  Sedan skepparkavaj och läderkeps. 

SK: Så det var hel mods utstyrsel!

SB: Ja , jag var hel mods som åttaåring. Jag har kvar samma energi nu, det är det som är så häftigt. Man har kvar den där åttaåringen i sig, eller den där sextonåringen som stiger in i studion för första gången, allt det där glittrar ju fortfarande. 

SK: Ja, man fortsätter ha den utblicken medan andra verkar se världen som en pensionär redan som unga.

SB: Ja precis så är det. 

SK: Men då hade ni spelat in och åkte hem till Malmö och var nöjda.

SB: Så kom det en låda på Posten med singlarna.

SK: Kommer du ihåg hur många ni hade beställt?

SB: Vi beställde hundra exemplar och så sålde vi dom till den närmsta kretsen vi hade runt oss. Vi hade en ganska stor fan base i Malmö. Kompisar och kompisars kompisar. Så hade vi ett annat band i replokalen, i rummet bredvid vårt, som hette Dick Edwards. Eller vi skojade med dom genom att kalla dom Dick Edwards. Det var Dick Johannison på orgel, Åke Högman på trummor  och Edward Nyström, som sen skulle komma att bli medlem hos oss 1975, på gitarr. Så var det Peppe Ekström på sång som också skulle komma över till oss. Så vi värvade dom två från Dick Edwards 

SK: Så dom hette inte Dick Edwards? Kommer du ihåg vad dom kallade sig för egentligen? 

SB: Nä. Men dom blev ju kallade Dick Edwards efter att vi myntade det. Vi hade den makten och var ganska kaxiga, ska jag säga. De var väl många som tyckte illa om oss också. Vi gick omkring och trodde vi var lite rockstjärnor där. 

SK: Ja, ni hade ju gjort en singel också så va tusan. [skrattar]

SB: [skrattar] Ja precis. Det hörde ju till. Vi levde ut den myten fullt ut. De va ju rätt många då som beundrade oss som tyckte vi var dom stora i stan och så där. Fast vi var egentligen bara ett källarband som hade spelat in en singel. 

SK: Ja, jag är glad att jag har den i samlingen. En fantastisk singel! Hur gick det till med att få omslaget gjort till skivorna? Alla Scam singlar har nämligen ganska liknande typografi osv. Man ser att dom kommer från samma ställe så att säga. På er första är ju också namnen under bilderna förväxlade. [skrattar]

SB: [skrattar] Ja bara en sån sak. Det var ju aldrig fråga om att vi skulle skicka dom i retur eller så på grund av det. Det var bara att acceptera. På min bild, till exempel, ser man ju inte mig. 

SK: Det ser ganska mystiskt ut på ett bra sätt i alla fall.

SB: Vi såg ju felen såklart men det var så stort att ligga på en vinyl, och att våra namn stod där och så.  De var så stor grej att det var nästan heligt. Nu för tiden gör man ju om saker så mycket mer. Alltså man bearbetar saker och ting för att man har mycket närmare till tekniken, och tekniken är billigare, och man kan sköta den själv osv. Men då var man ju liksom i händerna på en apparat. Betalde vi det priset så fick vi produkten. Så det var bara att hålla till godo. Vi var ju stolta trots de små felen. 

SK: Hade ni nån möjlighet att ha åsikter om hur omslaget skulle utformas eller?

SB: Nja. Vi skulle skicka bilder till dom och det var ju bara sådana Instamatic bilder som vi hade, som inte alls lämpade sig för tryck . Men det var vad vi kunde hosta fram då. Så vi skickade bilderna, och vad vi hette, sen gjorde dom den där layouten. Det var vad man fick för dom pengarna. 

SK: Men dom visste ju verkligen vad dom gjorde i HZ-studion i alla fall. Dom klarade av att spela in hårdrock på ett bra sätt vilken ju inte alla studios direkt klarade av.

SB: Ja precis. På den tiden var ju hårdrock något extremt. Bland vuxna var det ju inte alls accepterat. Det var ju något väldigt oborstat och fult. 

SK: Så då hade ni singeln som gjorde er till kungar och ni fick lite mera spelningar. Så utökade ni gruppen och skulle spela in en singel till.

SB: Ja, då hade vi blivit fem stycken i bandet. Så först hade det börjat en process där vi ville göra ”riktiga låtar”, vilket innebar att det måsta vara låtar med sångmelodi och text. Vi hade ju auditions då på sångare. Vi var vida beryktade över hur elaka vi var mot dom stackarna som vågade sig ned i lokalen för att provsjunga. Jag kommer ihåg att det var nån som var en Mick Jagger kopia och rörde sig som honom. Nån som sjöng jätte bra och nån som sjöng jätte dåligt. Det var en massa, hela registret. Men det var liksom ingen som vi tyckte hade rätt personlighet. Sen kom vi då på den här Peppe och det var som kärlek vid första ögonkastet nästan.  Jag kom hem till hans pojkrum och han hade tapetserat väggarna med Deep Purple. Då hade dom precis släppt Burn, då 1974, och David Coverdale var ny i bandet. Precis där hittade vi vår sångare. Man hade hittat en likasinnad som fattade att det är det här det går ut på. Han kunde skrika som Ian Gillan i Child in Time . Peppe kunde göra dom skriken. Han var allt i ett paket. Han var helt perfekt. Så vi värvade ju honom då, och Edward också, från Dick Edwards. Då började det öppna sig lite nya möjligheter. Då kunde Edward spela dom där stämmorna på gitarren som Johan hade fått lägga på innan. Han var ju två år yngre men en supertalang. Det blev en annan gruppdynamik.  Å så sången då. Peppe som frontman. Han var rätt cool live också. Han kunde röra sig på scenen å skrika. Han var lite rock star liksom. Så sommaren 1975 bildade vi den här versionen av bandet, Great Ad… MK 2, som vi kallade det. Siktet var ju då en ny platta så vi började skriva en jävla massa låtar. Så gjorde vi en ny spelning på Lorensborg.  Då hade vi pyroteknik också. Sen var det dags att spela in nästa singel i december 1975. 

I skoltidningen  Ex Libris nr 2, 1975, kan man läsa: 

SK: Berätta om inspelningen av singel nummer två. 

SB: Vi skulle ju ha samma koncept som när vi spelade in den första. Fast vi skulle vara fem istället för tre. Annars var det precis som en repris av den första inspelningen. Fast nu hade vi sång och så. Det var så jävla häftigt att höra Peppes sång med eko på och så där i studion. Det hade man ju inte live. Skriken blev liksom sakrala med ekot. Det var skithäftigt just med sången och att han sjöng så bra också. Han satte allt på en tagning. 

SK: Spelade på HZ studions Gretsch trumset den gången också?

SB:  Nä, den här gången hade jag med mitt eget trumset. Då hade jag sådana där Evans skin, dom transparenta blå som hade kommit då. Det blev ganska muffigt ljud i pukorna. 

SK: Vet du hur många ex av den 2:a singeln ni beställde? 

SB: Ja, det var samma som den första. Jag tror det var hundra ex då också. En ren och skär repris på första gången. 

SK: Det står på konvolutet att HZ distribuerar singeln. Det har jag nog aldrig sett på någon annan produktion som de var inblandade i. 

SB: Asså jag tror bara det var en grej vi tyckte såg tufft ut. Att vi hade sett något liknande på något större bands skiva. Vi hade ingen deal med distribution vad jag kan minnas och i vilket fall hände det inget på den fronten. Det var lite show-off att det såg coolt ut att vi hade en distributör.  

SK: Ja fattar. Det ser coolt ut. Så står det också att ni har instrument från Italienska och Hi-Pro. Var det samma företag?

SB: Ja, Italienska Musik var ju en musikaffär som vid sidan av Hagströms och Malmö Musik, eller vad det nu hette, var dom stora musikaffärerna i Malmö. Speciellt med inriktning på rockmusik. Där jobbade jag också på helgerna med att skrubba trumskinn, och tvätta och polera begagnade trummor. Dom hade sen ett systerbolag som tillverkade dom här förstärkarna och högtalarna som dom sålde i butiken. Så det var två olika varumärken men det var nog samma företag. 

SK: Använde ni dom i backlinen då? 

SB: Ja, Claes på bas hade ju Hi-Pro. Johan på gitarr hade nog också nått från dom. Det var coolt att ha spons. Vi fick väl lite små grejer; trumstockar och så. Jag minns inte riktigt. Vi fick väl nått men det stod där på singeln mest för att det skulle se coolt ut. 

SK: Hade ni nån sånganläggning? Ibland brukar dom komma med sångaren.

SB: Ja, vi hade en sånganläggning men den var under dimensionerad. Ett hopplock av grejer. För vi spelade ju så jävla in i helvetes högt. Alla rattar stod i botten. Det var liksom inte tal om något annat. Jag slog också hårt som fan på trummorna. Det gick ett par stycken stockar per gig. Så måste alla höja ännu mer. Att då som sångare komma in i den häxkitteln och göra sig hörd var inte lätt. Men Peppe hade ju ”laserröst” så han klarade det. 

SK: Ja det är ju en klassiker från den tiden att man ofta inte riktigt hörde sången live, för banden spelade så högt och inga sånganläggningar pallade med.

SB: Ha ha ha, ja precis. 

SK: Efter att ni spelat in singeln så gjorde ni också en konsert i radio. Kan du berätta lite om inspelningen och hur gick det till att ni fick göra den grejen?

SB:  Ja kommer inte ihåg om det var radion som kontaktade oss eller vice versa.  Programledare var Bengt Granström, en luttrad journalist på ungdomsradion. Jag minns radioinspelningen som igår. Det var helt fullsatt. Det var den 18 februari 1976, och det var kallt ute. Så vi kom in där i värmen, riggade upp grejerna, gjorde soundcheck,  och allt lät jävligt bra. Det var liksom lite samma känsla som när vi spelade in den första singeln. Vi hade repat så jäkla mycket, vi hade spelat live , och vi var taggade.  Allt satt där det skulle och vi hade en massa nytt material att pröva på en publik. Så det var en väldigt euforisk känsla också att gå på där live och veta att det var direktsändning ut i etern. Så det var på riktigt. Jätte nervöst men jätte häftigt och vi hade publiken med oss från första stund. Dom applåderade och vrålade efter solona och så där.  Det kanske inte hördes så mycket men vi kände att dom var med i allt vi gjorde.  Det var förmodligen den bästa spelningen vi gjorde överhuvudtaget rent kvalitativt. Ett par låtar var ganska spännande. Deep Down Death, som vi hade spelat ganska mycket och som skulle varit given på albumet till exempel. Man skulle ju kunna säga att den där radiospelningen var peaken på Great Ad…’s korta karriär. Det var ändå en sorts bekräftelse då vi sändes ut i etern över hela Sverige. 

Utdrag från intervjun i Sveriges Radio  1976-02-18:

BENGT GRANSTRÖM: Ni har precis avslutat inspelningen av en singel. Kan du berätta något om det här?
PETER ”PEPPE” EKSTRÖM: Ja vi har alltså spelat in två låtar på en singel som kommer ut här nu i dagarna i Malmö. 
BG: Eget initiativ?
PE: Det är eget initiativ. Vi har själva bekostat alltihopa. 
BG: Du tycker jag du faktiskt ska få tillfälle att tala om hur mycket det kostar därför att många av de grupper vi har nere i Malmö är ju sådana som är helt oetablerade och många kommer till mig, och andra, och frågar vad kostar det egentligen och hur bär man sig åt? Skall du tala om hur mycket ni har fått betala för en sån här grammofonskiva?  
PE: Vi har fått betala tvåtusen spänn, det är jäkligt billigt det e de. 
BG: Hm, och det blir då en fyrahundra kronor per man någonting. 
PE: Ja. Fyra gånger fem är tjugo. 
BG: Ja just det. Det stämmer väldigt bra. Begåvat! Publiken nickar instämmande. Dom har kollat också så att det är rätt här. Dom har sådana här miniräknare. 
PE: Det har jag med.
BG: Ja det har du. Men inte på dig hoppas jag. Det här med grammofonskivor då; innebär det att ni får ett visst antal exemplar också? 
PE: Ja.
BG: Hur många får man för den summan pengar?
PE: För tvåtusen spänn? Du får inte ett enda exemplar.
BG: Nähä. Ni får så att säga sen betala för att…?
PE: Vi får köpa in exemplaren sen va. 
BG: Och sedan distribuerar ni dom själva?
PE: Ja vi gör det med denna skiva och den första. 
BG: Har ni vidare planer då?
PE: Vi har tänkt spela in en LP till påsk. Men jag vet inte riktigt. Det är planer på det.
BG: Det låter väldigt fint och stort och mycket pengar och sådär.
PE: Nej det bekostar vi faktiskt inte själva utan det är ett bolag som …
BG: Jaha så det har gått så pass lång i alla fall.
PE: Ja .
BG: Det låter spännande!

SK: Det här med att det skulle vara ett bolag som skulle ge ut ert album det var väl egentligen HZ/Scam? Eller var det något annat skivbolag som var intresserade? 

SB: Vi hade planer på att skicka ut demos. Vi var i färd med att göra detta då innan magin tog slut. Vi hade materialet men i och med att det var Johan som skötte vår business, han var vår Mick Jagger om du förstår vad jag menar, entreprenören. När han då klingade av och flyttade till Stockholm gick luften ur helt. Hade vi haft ett halvår till på oss så hade vi gjort ett album och då förmodligen på ett större skivbolag. Fast det var väl också lite en utopi för på den tiden så sysslade ju svenska skivbolag inte med hårdrock, och svenska band som sjöng på engelska. Förutom ett undantag; Neon Rose. Dom var dom enda som hade gått igenom det nålsögat. Abba också förstås, men det var ju inte hårdrock. Men i och med att vi sa att vi skulle göra det så många gånger så kom vi liksom närmare målet. Men vi kom aldrig till skott. Tiden räckte inte till.

SK: Men det var ett annat band som faktiskt lyckades spelade in ett helt album hos HZ, som de pressade upp ungefär då 1976, samtidigt med er. Solid Ground’s album Made in Rock. Det har väl blivit en av de mest eftersökta svenska hårdrockplattorna. 

SB: Va spännande att höra att det fanns andra. Vi upplevde det ju som om vi var dom enda i hela världen som var i vår situation. För det fanns ju inte den typen av media som nu, sociala media. Saker spreds inte på samma sätt. Man stod i varsin källare, nån i Bromma och nån i Malmö.  och repade och visste inte om varandra.  Fast vi tillhörde samma rörelse.

SK: Ja, det fanns ju hårdrockband över hela landet som stod och repade i källare och så som kanske hade nån spelning på en lokal ungdomsgård. Men 99,9% kom aldrig längre och drömde bara om att spela in en skiva. Det var liksom ett ouppnåeligt mål för de allra flesta. Men vi som spelade i dom banden hade ju alla jävligt kul. Apropå spelningar. Du har inga kul minnen eller anekdoter från era gig?

SB: För mig var det blod, svett och tårar på scen. Man drack en 37:a Vodka innan man gick på scen, och ett antal öl. Så var man småpackad och taggad till tusen, och så spelade man så man fick blåsor som brast och började blöda i händerna. Jag hade trumsolo som var säkert åtta minuter långt. Det var fyrverkerier mitt i trumsolot. Jag minns den här blodsmaken och det var så jävla på liv och död liksom. Jag minns inga detaljer utan det var som ett rus alltihopa va. Naturligtvis spelade man kanske bara på 90% av sin förmåga, i och med att man var onykter, men det räckte ganska bra till för man la till det här artistiska, utlevelsen, och  jävlar anamma. Fast några gånger infann ju inte sig den magin. Då upplevde man sig bara som en  idiot som satt och slog alldeles för hårt på några burkar asså. Det fanns ju sådana ökenspelningar. När ingenting stämde, och man hade druckit en öl för mycket. Allting var ostämt och fult och publiken gick för att det var för hög volym. Det fanns ju dom spelningarna också, men den bestående känslan var det här att man gick ut i krig. Det var liksom fullt och blodigt allvar och fokus på scenen. 

SK: Spelade ni tillsammans med några andra band nån gång?

SB: Nä. Vi spelade aldrig med något annat band. Fast i och för sig så hade vi ju spelningar i replokalen, och då kunde vi ha förband som till exempel Dick Edwards. Vi hade ju partyn i replokalen. Där höjdpunkten var när vi skulle spela och den stackars publiken…vi blåste nästan ut dom. Ha ha ha, det var ju helt för jävla högt.  I en lokal med betongväggar och betongtak.

SK: Var det i en skola?

SB: Det var tre våningar ned under högstadieskolan Fågelbacksskolan. Där låg nämligen en bågskytteklubb. Som hade en stor underjordisk lokal.

SK: Asså bågskytte måste varit väldigt populärt då. Vi hade en sån under skolan jag gick i då på 1970-talet också. 

SB: Vägg i vägg med den lokalen hade vi  vår lokal. Man gick in genom en sån här skyddsrums dörr, en sån här järndörr som hade ett stort hjul som man rullade upp. Vi hade hänglås och kedjor kring den. Det dundrade när man låste upp den och så gick man som i en katakomb liksom, flera rum på rad. Längst in låg vårt högkvarter. Toaletterna låg ju dock tre trappor upp så när det började drickas öl hade vi flasktoaletter. I rummet längst in hade vi rader med vinpavor som stod redo att ta emot liksom. Så det var rock n roll. 

SK: Det var otroligt vad vi musicerande ungdomar fick tillgång till lokaler på den tiden. Man fick nycklar till skolan och kunde okontrollerat nyttja lokaler där på kvällar och helger. Man kunde ju till och med i Stockholm hyra rum under tunnelbanestationerna och använda som replokaler då. Knappast tänkbart nu för tiden. 

SB: Då när vi spelade in den andra singeln  hade vi egentligen material till ett helt album. I intervjun på radio säger Peppe att: ”Ja, nu skall vi spela in ett album”. 

SK: Ja, att det skulle komma ett sedan va och att det fanns ett skivbolag som var intresserade.

SB: Ja precis. Men sen stannade det nästan vid det asså. Det blev inte mycket mer sen. 

SK: Ja, ni skulle göra lumpen.

SB: Ja, sen var det lumpen som kom in och förstörde alltihopa. Det var väl annat också men det var det som blev vattendelaren. Vi skildes åt under ett år liksom. 

SK: Det var ju en förändringens tid i musiken också. Punken var på antågande.

SB: Ja, och symfonirocken. Så det drev åt ett helt annat håll och vi kände att vi inte var mitt i pulsådern längre. Vi hade ju varit del av en hårdrocksrevolution, även om vi kom in i slutkanten av den, så var vi i alla fall i framkant i Sverige.  Vi var delaktiga och kände liksom att dom här andra banden, som Deep Purple och så, var som våra storebröder. Men så kom symfonirocken, och så punken från andra hållet, och punken blev nu den uppkäftiga formen av musik som vi ju hade tillhört innan. Plötsligt blev vi museala och av symfonirocken började man få fel influenser också. I den åldern var man ju väldigt påverkbar. Man hakade ju på en hel del trender som drev åt fel håll och sådär. Jag kommer ihåg att vi lyssnade på Emerson  Lake and Palmer och Genesis, Jethro Tull och sånt där. Queen skall vi heller inte glömma. 

SK: Men Queen, till exempel, var ju verkligen ett hårdrockband på sin första platta. 

SB: Ja det var dom men sen blev dom ju mer och mer symfoniska. Fast dom var ju ett jävligt bra symfonirockband får man ju säga. Så det gjorde i alla fall att vi inte var lika på längre. Vi var inte lika heta och så lumpen som gjorde att Johan flyttade till Stockholm. Efter det vet jag inte vad som hände. Vi startade ett cover band som hette Rat Stranglers. Basen var Great Ad… men vi hade lite gästartister. Klädde ut oss till transvestiter och allt sånt där. Vi spelade alldeles för högt och folk lämnade lokalen. Vi var väl ett punkband skulle man väl kunna säga. Det blev det och aldrig Great Ad… Vi hade tappat magin. Så kan man väl sammanfatta det. 

SK: Hur är det nu då? Du berättade att Johan tyvärr gått bort. Har du nån kontakt med de andra från bandet?

SB: Claes och jag, bassisten alltså, är ju bästisar sen vi var tio och flugfiskar ihop nu. Edward är ju skicklig gitarrist som är aktiv och spelar bland annat med Staffan Hellstrand. Eddie Nyström, som han kallas nu, är ju en namnkunnig musiker. Peppe har jag bara träffat lite flyktigt sådär. Senast vi sågs var vi på en hårdrock konsert i Slottsparken med Black Sabbath, eller om det bara var Ozzy. Vi gjorde faktiskt en revival spelning också med Great Ad… på mitt bröllop, 2013. Claes spelar inte aktivt längre men han hade en karriär i dansband sen efter Great Ad… Han försörjde sig några år som bassist i gruppen Winners. Jag har fortsatt spela genom livet i band som Åke Octan, Hurrah!, Sing Sing & The Crime, Love Kings och i detta nu med Miller Moon.

Great Ad… MKI:
Johan Borelius – gitarr
Claes Andersson – bas 
Stefan Berg – trummor

Great Ad… MKII:
Johan Borelius – gitarr
Claes Andersson – bas
Stefan Berg – trummor
Eddie Nyström – gitarr
Peter Ekström – sång

Back to the Subliminal Sounds web-site Tillbaka till Subliminal Sounds hemsida