LSD

Diskografi:

Real Garage Punk From Sweden 1966! (SUBLP-13)

Klicka på albumtiteln för att lyssna och/eller inköpa mp3s.
Denna titel, och flertalet av våra övriga släpp, finns tillgängliga för inköp via digitalnedladdning hos de flesta digitaldistributörer och streamingtjänster.

Vi var banden som lirade i skuggan av de stora lokala banden (i det här fallet av grupper som Beathovens, 14, MT Else mfl.) vilka i sin tur fick finna sig att spela i skuggan av de över hela landet etablerade grupperna typ Tages, Shanes, Namelosers etc.

Vi var banden som verkligen repade i källare och garage och vars utrustning bestod av allt möjligt, ihopsamlat av gamla radioapparater, högtalare och förstärkare. Trummorna skulle idag vara rena museiföremålen. Krönet på karriären kunde bestå i att slippa spela först på någon av de många popgalor som avlöste varandra var och varannan helg i städerna runt om i provinsen. En viktig ambition var att få ihop en repertoar som räckte till en skoldans, 25-30 låtar. Att dessa aldrig innehöll fler än tre ackord var en stilfråga. Var det fler, då var det jazz. Att stämma instrumenten med någon större noggrannhet ansågs som snobben. Vi var mods, och vi var den första generationen att förklara krig mot vuxenvärlden och dess värderingar. Vi har fått många efterföljare.

Popgalorna i Vadstena var storartade tillställningar. Dagarna före evenemangen rådde feber bland oss mods och andra musikintresserade. Bandens spelordning diskuterades och det spekulerades ivrigt om vilka nya låtar som kunde förväntas dyka upp på de aktuella gruppernas repertoarer.
- Om Beathovens skall spela "Cadillac"så kan ju inte vi göra det...
"14" var ett fantastiskt live band med två bra sångare för de pop-respektive R&B låtar de framförde. Deras tuffa version av Chuck Berrys "You Came A Long Way From S.T. Louis" kommer jag aldrig att glömma. Det var mellan dem och Beathovens det stod på den lokala scenen.

Men det fanns många andra oförglömliga ibland osannolika gäng som dök upp vid galorna. Harwesters från Vikingstad var ett sådant. Jag minns dem som en mixad grupp, tjejer och killar i 15-16 års åldern som lirade enbart Stones covers med en lantlig, punkig attityd som överträffade det mesta jag hört sedan dess. Don Martins som kom från Mjölby var ett annat kanon gäng. Under sin bästa period byggde de sin show kring Sorrows LP från -65, och de spelade materialet med imponerande precision. Those Kids var en duo med en av sin tids bästa sångare vid mikrofonen. De gjorde låtar som "Eve of Destruction" och liknande. Hans stämma var mäktig.

60-talets klassiska ställe för rockmusik för oss som bodde i de här trakterna var Gillet i Motala. Under några år gästades Gillet av eliten av vad Svensk pop och rock kunde erbjuda. Särskilt minns jag Panthers från Ljusdal som var djävligt tuffa, samt faktiskt Sleepstones som körde "Five Live Yardbirds" Lp'n rakt av. I ett rasande tempo. De bästa lokalabanden, Beathovens spelningar på Gillet är klassiska, fick också ett visst utrymme. Dock uppnådde LSD aldrig tillräcklig status för ett sådant erbjudande. Men, vi var klart på gång och hade ett antal fans när vi splittrade bandet under -67. Rn följd, vill jag minnas, av att någon blev pretantiös och började prata om melodi och fler ackord.

Klunk's Klan var embryot till LSD. Tre stycken 13-14 åringars första inspirerade och fullständigt oskolade uttryck för behovet att delta i det som då som nu går under benämningen R & R. WWH (We Want Help) var ett konkurrerande band till LSD. De hade en mer polerad image och kunde några fler ackord. Vadstena skiljde sig nog inte så särskilt från andra småstäder under mitten av 60-talet. Deta var en slumrande idyll, och det var mot den vi reagerade. Åren -65/-66 fanns nog 5-6 band aktiva, varav ett rent tjejband. I grannstaden Motala fanns säkert det dubbla antalet. Många hade såväl charm som klass. Klunk's Klan, som aldrig spelade offentligt, och LSD, som fick inleda några popgalor, hyste kanske inte de största talangerna. Men, vi var en del av ett epokgörande skede, och vi var totalt hängivna vår mission

Martin Thornström/Vadstena 1998

Recensioner:

Dagens Nyheter

Ugly Things Magazine (USA):
I know it‚s been said a million times (OK about a half dozen): rock n roll transcends simply music, so it really doesn‚t matter what some egghead calls good or bad. It‚s the inspirationn that counts. I mean, sure Elvis and the Stones were talented on all levels, but what about those folks who had little or no talent but a shitload of inspiration. I think I speak for most ugly readers when I say this explains our being in awe of such performers as Jack Starr, The Rats, Menster Phip, T Valentine, Musical Linn Twins, The Keggs, Tyrone Schmidling, and so many others who gave so much and yet cared so little for such pleasantries as production value or even a sense of rhythm. And don‚t give me that "so bad it's good crap", or any of these slumming johnny-cum-lately lo-fiers, because it‚s just not the same thing! Along with the release last year of the amazing Los Saicos LP, it‚s good to see the rest of the world digging up prime samples of long lost gutter genius. This LP doesn‚t come close to that sheer dementia, but I love it cuz it showcase the simple joy of some kids just trying to be part of the rock n roll experience. This record documents the musical devolution of Martin Thornstrom, pride of Vadstena, Sweden, who played maladroit guitar for most of the bands here. I don‚t know why, but thank God he saved these tapes. Martin‚sfirst group Klunk‚s Klan were in his words „three 13-14 year old‚s first inspired and totally unschooled expressions for the need to participate in what is now called rock & roll.‰ Unschooled just ain‚t the word for this kinda‚ sick bashing. Their four trakcs alone make this an instant inductee into the Valhalla of Amateurism. Their atonal stumbling through typical R&B covers of the Day („Dimples‰, Shakin All Over‰) have a Shaggs-like charm that today‚s artsy fartsys can never figure out. I swear this versionof „Hound Dog‰ would even leave Lightning Beat-Man disoriented. If this album runs chronologically then Martin‚s next misadventure was backing one Staffan Gustavson who sounds all of yhree-years-old, on a sidesplitting „Baldheaded Woman‰. Using equipment built from old radios, speakers and amplifiers they indeed „declared war on the adult world‰Ý.boy, I‚ll say. Martin reached the alpha and omega of his life as a rock star with his next band LSD (funny name cuz there sure as hell ain‚t even a whiff of psychedelia, and how much you wanna bet any of Œem ever took anything stronger than Pripps Lager). Their one and only goal was not being the opening act at shows where bands like the Beathovens were headliners (the Beathovens in turn were at the bottom of the bills at gigs with groups like the Namelosers,which gives you an idea how low our heroes were on the totem pole). Alas, it was a dream never realized. Side two features the band drenched in flopsweat giving a shambling performance of more fucked R&B standards. It would have been nice if they had tried to come up with some original material, but that woulda been askin‚ to much of Œem, and besides when I listened to this it was like hearing these tunes for the first time! Mr. Thornström „That these songs never had more than three chords each was a matter of style. If there was more, then it was jazz. To tune the instruments with any sort of precision was considered snobbish.‰ YEAH! If you, like me, never wanted to hear „I Got You (I Feel Good)‰ again, just wait till you get a load of their Uszmewiczized version. Only slightly more proficient than Klunk‚s Klan. They didn‚t care if anyone else was enjoying it ˆ they were having fun nad that‚s what comes through load and clear. By the way, in case you were wondering. LSD‚s chief competition were ˆ I‚m serious ˆ We Want Help, who were, ahemÝ. „more polished‰. WWH offer up an original shitcan masterpiece called (what else?) „Tell Me Why People Don‚t Like Me‰ ˆ a snivelling snotnose theme song that makes the bands of Teenage Shutdown: No Tease sound like The Smiths. Damn it, we need a whole album by these guys. Oh and whatever happened to LSD you ask? They finally pulled the plug on themselves in 1967, becauseÝwell, take it away, Martin, „This was the consequence of someone getting pretentious and starting to talk about melody and more chords.‰ My pick albume of the year. – Jack Hemsley / Ugly Things magazine

KLUNKS KLAN personnel:
Martin Thornström: Guitar
K-G Johansson: Drums
Torbjörn Gustavsson: Vocals, Bass

WWH personnel:
Putte Kullander: Lead Guitar
Ola Harder: Guitar
Lars Dankwardt-Liljeström: Lead Vocals, Bass
Lasse Fredriksson: Vocals
Bosse Ahlstedt: Drums

LSD personnel:
Martin Thornström: Guitar
Göran Kjulsten: Bass
Bo Simonsson: Lead Guitar
K-G Johansson: Drums
Jan Erik Karlsson: Vocals